Dagarna susar förbi. Jag har tappat mig själv någonstans och är mer förvirrad än någonsin. Jag är så trött på att alla frågar hur jag mår, Hur tror ni att jag mår? Att fråga gör inte saken bättre, ärligt talat så är jag riktigt trött på den kommentaren just nu, och alla som frågar vill jag bara skrika åt. "Jag mår bra" är just nu den största lögnen som jag säger till folk. Jag mår inte bra men jag försöker. Precis som det är den största lögnen jag säger åt er är det den största lögnen jag intalar mig själv. Idag märkte jag att min kropp sade ifrån. Förvirring och andra tankar leder till ett sämre arbete på jobbet, någon som inte är bra, och något som inte är likt mig. Jag tar fel på dagar, säger att jag är ledig fastän jag arbetar. Kan inte prata ordentligt längre och har yrselattacker med jämna mellanrum. Här hemma har jag två väldigt stödjande föräldrar som vill mitt bästa, men nu den sista tiden hinner jag inte handla i det tempo de önskar. Kroppen säger helt enkelt ifrån, något min omvärld har svårt att förstå. Jag vill hinna med så mycket denna sommaren, men jag vet någonstans där inne att det inte kommer gå, för viktiare saker måste prioriteras. En dag i taget och ingen större planering följer nu.