Var tog sommaren vägen? Jag hade nyss lämnat Linköping för att vara hemma i mer än två månader. Så mycket jag skulle göra och så lite jag fick gjort. Vad jag ångrar att jag har legat och gråtit så många dagar, vad jag ångrar att det har hindrat mig från att ha kul, uppleva och njuta. Denna sommaren har varit den värsta sommaren av alla de 19 jag upplevt (jag minns ju inte så mycket av det första 10 kan jag erkänna). Vi alla vet varför. Men, jag har också förstått hur viktiga vänner är, och va de kan göra för en. Minst sagt min familj. Jag brukar inte skriva så mycket om dem, men om alla skulle haft en Mamma och en Pappa som jag har så skulle världen varit mycket bättre, det kan jag lova. Allt det stöd som ni givit mig är inte många föräldrar som gör, jag vet inte hur jag ska tacka er. Jag har sett min syster växa upp och jag har aldrig varit så stolt över henne som jag är idag. När jag var 16 (17) kan jag lova att jag inte var så modig, det är jag inte heller idag.

Vad jag vill säga är att, visst denna sommaren har varit mörk. Men under de där mörka så har ljuset visat sig och de ljuset är starkare än någonsin. Efter en otroligt mörk vår, sommar, hoppas jag på en bättre höst. Jag förväntar mig inte så mycket, för jag har lärt mig att något kan förändras på bara ett ögonblick.