S. Hermansson

Hovet 28 oktober 2011
Publicerat den 30/10 2011, kl. 16.22

Denna dagen var den bästa dagen i mitt liv. Klockan blev 02.30, dags att gå upp. Hade inte sovit så mycket den natten utan var mest orolig för att allt skulle gå fel. Klockan 3.30 gick bussen, så min snälla pojkvän körde ner mig till stationen. Det var svinkallt ute, fast kanske berodde det mest på att jag var helt uppspelt som jag skakade. På bussen satt alla tjejer, där ibland EMMA! 3 timmar har aldrig känts längre, tre timmar av spänning. Jag hade så ont i magen och visste inte vart jag skulle ta vägen. När vi kom upp till Stockholm, sprang vi till T-centralen, hoppade på en spårvagn och for till Hovet. När vi kom fram var hela väggen full! det var alltså ca 150 personer som redan stod i kö. Redan då tänkte jag: okej, det är kört. Vi kommer inte kunna stå vid rödamattan, det är alldeles för mycket folk. Folk gick förbi en, sa att "Om det är någon som försöker tränga sig förbi, låt dem inte göra det". Ha, klart. ingen kom förbi.

Vi satte oss på några filtar, hade supermysigt, tills alla rusade fram till en kö. Vi sprang efter som galningar. Det hela slutade med att det var en avspärrning, jag och tre tjejer till kom innanför, dock var de andra fyra utanför... nummer 204 blev mitt nummer. Lyckonummer? JA. Det känndes som en evighet, hela kön. Tillslut började pressen dyka upp, kameror rullade längs kön, folk jublade och nervositeten tog verkligen tag i en. Detta var första gången som jag var så sjukt nära på att skita i allt, jag klarar inte av sådanna här saker. i alla fall, tre timmar senare blev vi indelade i en ny kö. här stod vi 45 minuter och fick sedan gå in i den stora hallen. SOM VI SPRANG IN, och ALLA kom innanför så att vi stod vid röda mattan. Fy vilken tur vi hade.

Kl 18.00 drog allt igång. Hakim och Knappen var värdar - som de drev med oss. I början öppnades Christina Perris låt - A thousand years musikvideo. Det var GALET, folk skrev varje gång en scen från BD dök upp - tystnade när den försvann - SKREK när en ny visades, och så höll det på. Jag kunde inte få ut ett ord! Allt var så sjukt magiskt, 9000 fans samlade i en arena, Man måste vara där för att förstå. Jag var så glad, och så jävla stolt över mig själv för att jag fixat detta, kommit hit. Jag var så jäkla glad av att stå vid mattan och inom mindre än 1 och enhalv timma få se Robert Pattinson och Ashley Green. LYCKA. Knappen och Hakim var värdar, tja.. de var väl som alla värdar brukar vara. Mange makers och oleg framträde, det var galet. Nu kommer jag inte kunna lyssna på dem utan att tänka på denna dagen, hemskt egentligen.

Klockan blev snart halv 8, sen kvart i 8. Då plötsligt, Alla skrek, alla bokstavligt talade SKREK så högt att man knappt hörde skrik, utan bara ett konstant dovt ljud. Har aldrig varit med om något liknande. Det var precis som man var under vatten och hörde skriket, herregud...

Men så plötsligt stod de där uppe, ROB OCH ASHLEY. Jag höll på att svimma, fattade inte att det var sant. Alla trängdes när Ashley var den första att signera vår sida av mattan. Jag var så trött och hade ingen ork, men jag lyckades på något sätt orka hålla min arm utsträckt och jag lyckades få en autograf. Jag var så lycklig, jag trodde aldrig att jag skulle få en, ingen av oss trodde vi skulle få en.. Men alla fick! Jag beundrades av hur de hela tiden ville se till att alla skulle få autografer, de ville inte missa någon, de tog sin tid och tog också kort med oss. Vid ett tillfälle sa jag till henne "You're so beautiful"! Kan inte påstå att det var den bästa engelskan jag använt mig av, men hon svarade när hon TITTADE PÅ MIG: "thank you, thank you, so are you guys!" Blev så glad av att hon fattade att det var Jag som sa det, att hon såg på mig när hon sa de orden...

Sedan gick de upp på scenen och intervjuades, galet, folk skrek hela tiden, det var svårt att höra vad de sa, men man kunde läsa på deras läppar. (tackar teckenspråken).

Det tog väl en kvart den där intervjun, så nu var det bara att invänta på Rob som skulle signera vår sida av mattan. Så glad att vi fick Ashley som signerade först, Rob hade blivit för mycket. I alla fall, när han närmade sig oss, det var så jäkla overkligt. Han var precis som han är på intervjuer, adorable. Han skrattar åt sina egna skämt och är bara Rob. När han skulle signera så hade jag säkert tio tjejer över mig. Men han signerade min, och där var mitt liv fulländat. Jag tog snabbt Emmas bok och även den signerades, folk var som ganingar. Skrev ROB hela tiden. Jag höll fram min iPhone och han TOG TAG I DEN, han HÖLL min iPhone och han signerade den. Tror det var den enda iPhonen han signerade under kvällen. När jag fått autograferna så hukade jag mig neråt för att dra mig undan. Folk klättrade på en, jag och Alex fick ett spel och skrek tillsammans med vakterna. Det var insane. Oförståeligt. Jag kom tillslut undan alla 14 åringar, tog mig ut ur området och ringde pappa. Då kom alla tårar. Jag var så lättad och all spänning bara släppte, jag var så sjukt glad.

Det är så svårt att beskriva känslan, för för er är det inte så speciellt. Men för ett twilightfan är det här det största som kan hända, så tänk på det innan ni uttalar er, att för oss är det här guld värt.