"Brukar du gå i skogen nu det senaste eller?" frågade han med sin underbara röst.

"ja, det brukar jag väl. men det var ett tag sedan nu" svarade jag förvånat. varför undrar han det?

"jaha. okej, va bra då" fick jag tillbaka som svar.

"varför frågar du det" jag förstod ingenting. varför undrade han om jag går den vägen i skogen? jag brukar ju svänga dit med hunden, men varför?

"nä jag bara undrade" fick jag som svar. 

dagen efter gick jag längs stigen och fick se ett träd. Ett ganska litet träd, som var upplyst av solens strålar. Det var bara detta trädet som det faktiskt lyste på, alla andra hade någon form av skugga som färgade en del av trädet mörkt. Jag tittade på trädet och det var ganska fint. Inga skador och miljön runt omkring var fin. Inget ogräs som växte, utan bara en närliggande sten. Mitt hjärta slog ett extra slag, för där på trädet stod det inristat med tydliga tecken S ♡ C. En varm våg av kärlek löpte genom min kropp och fyllde mig med värme. Jag kunde inget annat än att le. Jag viskade tyst för mig själv "Jag älskar dig också" och strök fingrarna över bokstäverna.

Att någon lagt ner den tiden för att rista in sin kärlek som alltid kommer finnas kvar i det trädet, i det ögonblicket, det betyder så fruktansvärt mycket. varje gång jag går längst stigen stannar jag och tittar på trädet och tänker på detta. Att det var detta du ville få fram, att jag för ett tag missat att gå här. Jag stannar och tänker att vi är ett.